I förraförra inlägget skrev jag om själva läderproduktionen, och speciellt om garvning, när djurhud blir läder och idag tänkte jag fortsätta att skriva om hur arbetarna påverkas. Det finns studier som visar att människor som jobbar i garverier löper större risk för att drabbas av lungcancer, i urinblåsan och i bukspottskörteln av tungmetallen krom, som jag skrev om förut. Det riskerar även att drabbas av astma och hudproblem då de andas in oset från produktionen och det är inte ovanligt att arbetarna inte har några skyddskläder eller handskar. Ofta är inte människorna medvetna om hälsoriskerna heller.  Det är en låg lön och långa arbetspass för en arbetare inom läderproduktionen.

Jag hittade en intervju på  tidningen Råd & Rön, som är gjord av Ida Dalgaard Steffens och Peter Bengtsen från Danwatch. Det är med en man vid namn Venkatesh från en by i Indien som har jobbat på garverier i hela sitt liv. Han beskriver att hans armar och händer är fulla av ärr som orsakats av kemikalierna som lett till en hudsjukdom.  Han berättar även han inte kan jobba mer än ungefär 10 dagar i månaden nu för tiden.  Om han arbetar med början klådan från hudsjukdomen. Krämen han fått av läkaren hjälper inte säger han. Men han säger att han måste jobba för att försörja sin familj. Han har börjat bära handskar men kemikalierna kommer igenom in ändå.

Det är inte ofta som företagen som vi köper skor av är tillräckliga i uppföljningen av de etiska krav som finns.  Djurhuden hinner åka mellan flera olika platser i världen och fabriker innan ett par färdiga skor hamnar i butiken nära oss.  

’’- I bransch efter bransch ställer konsumenter krav på att tillverkningen av produkter inte ska leda till miljöproblem, men skobranschen verkar ha halkat efter utvecklingen, säger Mikael Nilsson, ordförande i Naturskyddsföreningen.’’

Utan uppföljning och kontroll av lädret så famlar företagen i blindo när det handlar om miljön och arbetarna. Den bristande kommunikationen mellan företag tydliggjordes när ett besök vid ett pakistanskt garveri som tillverkar läder åt de svenska företagen. Fabriksledningen visste inget om krav från svenskaföretag och deras fabrik hade aldrig kontrollerats. Det fanns även tveksamheter om fabriken ens hade tillstånd att garva läder.

Eftersom knappt någon uppföljning eller kontroll sker så är det svårt att veta exakt hur deras vilkor ser ut i fabrikerna, de få rättigheterna det har.

När jag var i Indien gjorde en skomakare ett par skor till min mamma på beställning och han hade inga handskar och kletade på starktlim med fingrarna. Det stora dilemmat är att arbetare vet inte hur farligt det är att komma i kontakt med farliga ämnen och dessutom i många fall inte har något annat val.

 

http://www.fairtradecenter.se/skor

http://www.radron.se/granskningar/fran-ko-till-sko/

http://www.gp.se/konsument/1.268564-dalig-koll-pa-skoproduktion