Klädkonsumtionen är problematisk både miljömässigt och socialt- vilket vi kommer att dyka djupare in i senare. I detta inlägg undersöker vi Chan Lynas, Chea Yeth och Sok Sithas levnadsöden, tre textilarbetare i Kambodja.

Den vänsterdrivna tidningen ETC har gjort en intervju med Chan Lyna, Chea Yeth och Sok Sitha efter att Clean Clothes Campaign kom ut med en rapport som visar att INGET av Europas stora klädmärken betalar levnadslöner till textilarbetarna. [1]

39 åriga Chan Lyna berättar i intervjun om hur lönen inte räcker till. För att få äta på sin fabrik måste hon betala 2.5 USD/dag. Eftersom att hon jobbar sju dagar i veckan blir detta 70 USD i månaden, endast för mat till henne. Chan Lyna tjänar en månadslön på 100 USD i månaden, detta är endast ca 650 svenska riksdaler. Då 70 USD redan försvunnit för mat så räcker inte pengarna till. Hon berättar att hon blir skyldig andra människor pengar varje månad- för att ha pengar till att överleva måste hon låna. Det blir dessutom inte mycket pengar kvar att skicka hem till familjen som bor på landsbygden, där fattigdomen härjar och arbetslösheten är hög. I Kambodja är det många som, precis som Chan Lyna, arbetar i textilfabriker för att kunna försörja sina familjer. Något ironiskt är det att hon knappt kan överleva själv på sin egen lön, och dessutom förväntas försörja sin familj. Är det verkligen okej?[2]

En annan ung kvinna, Chea Yeth, 23 år, bor i en by på landsbygden. Hon har tagit en paus från sitt arbete på en T-shirtfabrik utanför staden Phnom Penh därför att hon blev gravid. Någon mammaledighet fanns det inte rättigheter till att få utnyttja, utan hon blev tvungen att åka till sin hemby för att föda barnet. Hon berättar att hon fick sluta HELA 10 minuter tidigare när hon var gravid, och lovordar chefen för hans omtänksamhet. Även om förhållandena på arbetet inte var de bästa, lönen var låg, hon var tvungen att bo långt ifrån sin familj och dela ett litet rum med många andra, så var hon glad ändå- många individer stod på kö för att få jobbet hon hade. [3]

Sok Sitha är 24 år gammal idag, men började jobba i textilfabrik när hon var 16. Detta är egentligen olagligt, men hon bad ledaren i byn där hon bodde att ändra hennes födelsedatum för att kunna börja arbeta- något som är vanligt förekommande i Kambodja. Som sextonåring tjänade Sitha endast 55 USD, och betade då 40 USD för boende och mat vid fabriken. För att kunna överleva på detta jobbade hon mycket övertid.[4]

Livet för textilarbetare är alltså inte en dans på rosor, och endast fyra av de femtio företag som Clean Clothes Campaign, en organisation som arbetar med att förbättra arbetares villkor, inspekterat arbetar för att arbetarnas villkor ska förbättras och lönerna höjas.[5]

Är detta verkligen OK?

Är det okej att den tröja du köper från Hennes & Mauritz är sydd av en kvinna som knappt kan försörja sig själv, och än mindre sin familj på grund av en ohållbart låg lön? Är det okej att tjäna en månadslön på 650 svenska kronor, något som ger en dagslön på 23 kronor?

Är det okej att utnyttja fattigdomen på detta sätt? Dessa kvinnor har inget annat val än att arbeta för svältlöner- det är ändå bättre än att inte tjäna pengar överhuvudtaget och det finns inte möjlighet till att kräva rättigheter, då blir man bara utbytt av någon annan.

Vad skulle hända om vi slutade köpa kläder som producerats på detta ohållbara sätt då? Skulle kvinnorna istället behöva prostituera sig för att arbetstillfällena på fabrikerna försvinner i och med att efterfrågan minskar? Är det verkligen bättre? Personligen tror jag inte att detta skulle ske därför att fabriksägarna vill tjäna pengar. Arbetsförhållandena borde förbättras oerhört om vi i västvärlden började bojkotta denna form av utnyttjande och istället valde att betala för vad det kostar att tillverka kläder- om detta skedde tror jag att fabriksägarna skulle göra vad som krävs för att få tillbaka sina kunder. TÄNK PÅ DET NÄSTA GÅNG DU KOLLAR PÅ DET DÄR KLÄDESPLAGGET FRÅN H&M SOM DU KANSKE EGENTLIGEN INTE BEHÖVER- för att en förändring ska kunna ske måste efterfrågan försvinna, om vi fortsätter att konsumera istället för att protestera, har inte klädföretagen någon anledning att förändra villkoren för arbetarna. 

Men räcker detta då? Även om den sociala problematiken skulle lösas i och med bättre arbetsförhållanden skulle de naturvetenskapliga aspekterna av problemet fortfarande finnas kvar- något vi ska gå in på i nästa inlägg!